Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig finna någon ro. Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det som hon dog, inombords.

Albin Gromer – Tillsammans


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0