Fan. Jag önskar att jag var en sån som inte brydde sig så mycket. Som inte fick fåligt samvete över att inte svara någon på facebook som jag egentligen inte vill chatta med, eller en sån som kunde sätta på sig vilka kläder som helst och inte bry sig om någon säger något glåpord. Istället är jag en sån som får dåligt samvete om jag inte säger pusshej tillbaka i telefonluren, eller om jag inte passar en passning i fotbollen. Jag kan gå och gräma mig i flera timmar bara för att jag inte sa "detsamma" tillbaka till någon som säger "ha det bra". Men jag har alltid varit sån, och det är nog bara att acceptera att jag alltid kommer vara det. Jag kommer alltid försöka göra mina vänner till lags även om det ofta blir fel då man inte kan vara överallt samtidig. Jag har så förbannat svårt att säga nej, och jag förstår inte att jag aldrig kan lära mig det. Enda sedan jag var liten har jag till exempel bestämt att vara med 2 olika kompisar på samma dag bara för jag helt enkelt inte kan säga nej. Jag måste stå på mig mer. Så jävla djupt detta blev och det var inte riktigt meningen, men ibland behöver man väl bara skriva av sig helt enkelt.