(av Michaela Forni)

Jag låg vaken härom natten oförmögen till att kunna somna. Jag vet inte om det var tack vare min jetlag från min senaste resa eller om det var mina tankar som höll mig vaken. Efter ett par timmar av att vrida och vända så plockade jag upp min telefon och gick igenom de sociala medier jag per automatik och vana alltid håller koll på. På Twitter skrev jag; "Går hela livet ut på att försöka hålla sina känslor i styr? Känns sorgligt och lite som att det är så." och sen kunde jag inte sova på två timmar till.

Som barn fick man utlopp för varenda känsla som for genom kroppen tack vare att man inte visste bättre. Människans första instinkt är ju att få utlopp för en känsla. Vi blir arga och vill skrika. Vi blir ledsna och vill gråta. Vi blir glada och vill skratta. När du är barn gör du allt det där. Sen blir du upplärd något annat. Du får lära dig att hålla dina känslor i styr. Under tiden du växer upp så lär du dig att kontrollera dina känslor, hålla skrattet inne när det inte passar sig och gråta tyst i ett rum när ingen förstår dina tårar.

När jag var åtta år blev jag kär i en kille i min parallelklass. Han var helt enkelt den sötaste kille jag någonsin sett och jag ville alltid leka samma lekar som honom på rasterna. En dag frågade jag chans på honom och han sa nej. Då frågade jag helt enkelt chans igen och han sa nej även denna gång. Efter en tid hade jag tagit mod till mig för att fråga igen, jag tyckte ju om honom och han brukade faktiskt bjuda in mig till hans lekar på rasterna, så när det var dags blev jag stoppad. En storasyster till en vän sa att man inte gör så, frågar chans flera gånger. Man frågar inte ens chans en gång. Man väntar till han frågar chans på dig och annars får det vara.

Jag har aldrig frågat chans på någon sen dess. Jag har aldrig vågat ta det första steget i en enda relation sen jag var åtta år gammal för någon sa åt mig att man inte ska göra så. Man ska hålla sina känslor inne tills någon säger att det är okej att släppa ut dem. När vi blev lite äldre hade jag och den här killen en liten flört. Då berättade han för mig att han tyckte om mig redan som åtta-åring och jag tänkte att hade jag vågat en gång till hade han kanske också vågat tillslut. Istället gick vi där och höll våra känslor i styr samtidigt som vi satte stämpel för hur vi ska bete oss i relationer för resten av våra liv.

Jag undrar vad som skulle hända om vi människor skulle släppa på alla spärrar vi har. Om vi lät våra naturliga instinker komma fram. Om vi började gråta när någon sa något elakt istället för att bita ihop käkarna och vänta med att gråta tills man kommer innanför hemmets trygga väggar. Om vi brast ut i skratt, högt och mycket, varje gång vi kom att tänka på något kul och inte kvävde det inom oss bara för att vi sitter ensamma på en buss. Om vi skrek när någon behandlade oss illa istället för att svälja skriket och sedan beklaga oss för våra närmsta vänner. Om vi kysste den personen som står framför oss med glittrande ögon istället för att gå hem och drömma om hur den kyssen smakar. Jag undrar om vår värld hade blivit ohållbar av alla känslor eller om det hade varit befriande att släppa ut allt?

Vi kanske lever i ett samhälle där det inte är okej att ge utlopp för varenda känsla som passerar genom kroppen men om jag bara får skriva en mening till så väljer jag att skriva detta: Våga släpp på en känsla idag, ta mod till dig och agera, njut av den befriande känslan som infinner sig och skäms aldrig för dina känslor.